Smärtlindring vid förlossning

Tittade på vetenskapens värld nyss om smärtlindring vid förlossning. Det påminde om att jag ska göra om det i mars. 

När vi fick Freja verkade det gå någon slags prestige i att skippa smärtlindring. Jag fick höra om kvinnor som var så duktiga för att dem skippade smärtlindring. När Freja föddes hade jag väldigt lite pauser, jag hann knappt andas innan en ny värk satte igång. Det var en relativt snabb förlossning men som sagt, intensiv. Det var värkar hela tiden.  Jag valde att få både lustgas och epidural, när jag väl fick epiduralen kunde jag fokusera på förlossningen. Det kan man knappt, inte jag iaf, om jag knappt hinner andas mellan värkarna. 

Under tiden hade jag dessa tankarna om alla ”duktiga” kvinnor som uppenbarligen klarade smärtan bättre än jag. Minns att jag var så arg på att jag behövde höra såna kommentarer. Såg mig själv som en dålig kvinna som var tvungen, jo för tvungen var jag verkligen, att ta smärtlindring. 
Jag förstår inte varför människor säger att kvinnor som klarar förlossning utan smärtlindring är så duktiga. Vi andra? Är vi mindre duktiga? Nej verkligen inte. Vi är minst lila duktiga på att föda barn som andra. 

Den här gången hoppas jag att slippa såna kommentarer. Man är olika. Har man behov av smärtlindring kanske man faktiskt har en tuffare förlossning än en som skippar smärtlindring. Sånt pratas det dock inte om. 

Förra förlossningen var jag rätt så rädd för vad som skulle hända. Denna gången ser jag fram emot det men har hopp om en förlossning som ger mig lite andrum. Vi får se vad framtiden för med sig.